Blir man lite dum i huvudet (läs: trögtänkt) av att gå ner i vikt? Förra veckan glömde jag pinkoden till mitt visakort (hade använt det tre minuter tidigare på pressbyrån), och nyss glömde jag vad min chef heter i efternamn.

Mvh tredje veckan på soppor

Äntligen har det lättat lite. De första dagarna var riktigt jobbiga. Men nu börjar kroppen vänja sig och jag är inte hungrig hela tiden.

Nu vill jag bara att tiden ska gå fort. Vill ha operationen gjord och börja mitt nya liv.

Livet på soppor

Dricka mycket, kissa mycket.

Inte tänka på mat inte tänka på mat inte tänka på mat inte tänka

Dags för flyt

Idag började jag mina 4 veckor på VLCD-soppor. Känns just nu som ett oöverstigligt berg, kanske världens högsta.

Alla andra gånger jag har gått på soppor har jag varit så motiverad. Nu är jag också motiverad men eftersom jag vet att jag ska opereras har jag så svårt att motivera mig till att inte äta. Hela vitsen med operationen är ju att jag inte ska behöva svälta mig själv mer.

Jag vet anledningen till sopporna och jag har ju klarat det förut så jag borde ju klara det den här gången också. Kan dessutom inte tänka mig nåt mer pinsamt än att komma till sjukhuset dagen innan op och inte ha klarat att gå ner i vikt.

Så jag kämpar på. Men fy fan vad jobbigt det är. Och dessutom just som det är påsk - nätet sväller över av bilder på påskmatsbord och fullproppade påskägg. Hu.

Idag fick jag träffa kirurgen och fick datum för operation. 3 maj. Jag var beredd på att det inte skulle gå så fort som jag hoppades på, men det var ändå jobbigt att sitta där och prata tider. Dels för att jag får vänta till maj, dels för att det blev på riktigt. Satt en lång stund i sjukhusentrén sedan och stirrade ut i luften. Nu blir det av, det är på riktigt. Men inte i april utan i maj.

Jag tycker det är så jobbigt att GBP verkar vara det värsta normalviktiga kan tänka sig som åtgärd mot övervikt. Skitjobbigt tycker jag det är. Det är så svårt att förklara. Hur förklarar man att man inte klarar att göra sig av med nästan 70 kg:s övervikt på egen hand? Att det inte är ett förhastat beslut? Att man kämpat mot och hatat sin kropp och sin övervikt i nästan ett helt liv? Att man faktiskt själv också tycker att det är otäckt och läskigt, men att man inte vet någon annan jävla utväg?

Jag önskar att jag kunde få alla att förstå. Just nu känner jag bara att jag inte vill förklara för någon mer, alls, någonsin. De kommer aldrig att förstå, de kommer alltid tycka att det är en så hemsk åtgärd.

Apropå att läsa på, kan verkligen, verkligen, rekommendera det här forumet. Otroligt givande läsning, om allt man kan fundera på gällande GBP.

Jag har haft mötet med diabetesläkaren på St Göran, det var förra veckan. Det gick bra tycker jag, hon var vettig och vi hade ett bra samtal. Alla mina blodprov och världen såg bra ut, skönt! Vi pratade mycket om min "historia" och om vad jag gjort tidigare för att gå ner i vikt osv. Jag tycker själv att jag landat rätt bra i mig själv och inte längre äter för annat än energi och att stilla hunger, jämfört med hur jag åt som yngre. Hon höll med och sa att jag hade kommit långt och att operation kunde hjälpa mig bra. Hjälpa mig att få en kickstart på mitt nya liv. Jag håller med. Jag har konstaterat att det är så här jag ser ut nu, och att jag måste gå ner i vikt. Operationen känns som det rätta verktyget för mig.

På måndag (26 mars) ska jag träffa kirurgen för konsultation. Om det blir grönt ljust där så återstår att få datum för op, och att träffa dietisten innan dess.

Är så inställd på detta nu. Har tänkt på det över ett år och läst på allt jag kan hitta. Vill bara att det ska bli av nu, väntan är jobbig även om den faktiskt inte varit särskilt lång. Remissen från VC skrevs ju så sent som den 1 februari.

Jag har nu börjat flyta. Jag har inte fått tid för op än, men vet att jag måste flyta 4 veckor innan eftersom jag har över BMI 45. Och eftersom jag vet att det ändå ska flyta, tänkte jag att det var lika bra att börja idag. Det måste ändå göras, och kilon måste ändå bort. Men jag hade glömt bort hur jobbigt det är första dagarna. Huuu. Usch, är så otroligt hungrig. Det går ok, men jag känner mig svag och har svårt att koncentrera mig på jobbet.

Jag har nu varit på infomöte på St Görans. Det var ett möte fullproppat med information. Jag saknar ändå den kritiska delen lite, det är mycket prisande av metoden. Som förvisso verkar väldigt framgångsrik, men som ju samtidigt är väldigt riskfylld.

Jag tänker mycket på hur lite man vet om framtiden, hur GBP-opererade har det efter 30 år, 50 år. Det vet vi inte än eftersom det är en relativt ny metod. Jag kan mycket väl tänka mig att investera ett flertal år för att äntligen bli normalviktig och hälsosam, men har så svårt att veta hur det här kommer påverka mitt liv om tio, tjugo år. Kanske inte alls? Som vanligt vore det skönt med svar på förhand.

Men det lutar åt operation. Jag tycker det är så himla läskigt, men ser ärligt talat inte någon annan utväg.

Återbesök till kirurgen om några veckor.

GBP

Den 1 februari bad jag min vårdcentral om en remiss till St Görans sjukhus för en GBP.

Jag vet inte mer än så. Jag var så jävla nervös och känner mig modig som ens vågade fråga.

Nu försöker jag läsa på så mycket jag kan. Det slår mig att alla är så positiva. Alla tappar suget efter godis och onyttig mat, så det är inte svårt att undvika. Alla har lite ont i magen ibland men inte värre än så. Och har man ont i magen så bara är det så, en del av att vara opererad. Men hur lever man med det? Hur lever man med smärta, toabesök och andra komplikationer? Jag skulle så gärna vilja läsa någon som har både positiva och negativa erfarenheter.

Visst, de som opereras har redan fattat beslutet och är säkra på att det är rätt beslut för dem. Men det kan väl inte bara vara en dans på rosor för det?

Mvh osäker