Jag har nu varit på infomöte på St Görans. Det var ett möte fullproppat med information. Jag saknar ändå den kritiska delen lite, det är mycket prisande av metoden. Som förvisso verkar väldigt framgångsrik, men som ju samtidigt är väldigt riskfylld.

Jag tänker mycket på hur lite man vet om framtiden, hur GBP-opererade har det efter 30 år, 50 år. Det vet vi inte än eftersom det är en relativt ny metod. Jag kan mycket väl tänka mig att investera ett flertal år för att äntligen bli normalviktig och hälsosam, men har så svårt att veta hur det här kommer påverka mitt liv om tio, tjugo år. Kanske inte alls? Som vanligt vore det skönt med svar på förhand.

Men det lutar åt operation. Jag tycker det är så himla läskigt, men ser ärligt talat inte någon annan utväg.

Återbesök till kirurgen om några veckor.

GBP

Den 1 februari bad jag min vårdcentral om en remiss till St Görans sjukhus för en GBP.

Jag vet inte mer än så. Jag var så jävla nervös och känner mig modig som ens vågade fråga.

Nu försöker jag läsa på så mycket jag kan. Det slår mig att alla är så positiva. Alla tappar suget efter godis och onyttig mat, så det är inte svårt att undvika. Alla har lite ont i magen ibland men inte värre än så. Och har man ont i magen så bara är det så, en del av att vara opererad. Men hur lever man med det? Hur lever man med smärta, toabesök och andra komplikationer? Jag skulle så gärna vilja läsa någon som har både positiva och negativa erfarenheter.

Visst, de som opereras har redan fattat beslutet och är säkra på att det är rätt beslut för dem. Men det kan väl inte bara vara en dans på rosor för det?

Mvh osäker