4 juni 2012

I torsdags var det fyra veckor sedan min operation och äntligen känner jag att jag har balans i kroppen igen. Det har varit tuffa veckor och varken matlust eller ens blogg-/datorlust har funnits.

Första dagarna var ungefär som jag väntat, jag var enormt trött och hade ont. Det gick dock över rätt snabbt, den där första "operationssmärtan". Att gå in på flytande föda vecka 1 gick ganska smärtfritt, för varje dag fick jag i mig lite mer och till slut var jag uppe i den mängd jag skulle. Jag var aldrig hungrig och blev ofta väldigt mätt, fick lägga mig raklång på sängen och sträcka ut magen. Jag sov bra men var rätt matt på dagarna, det kändes att jag var nyopererad.

2:a veckan gick jag in på puré och även om det var gott att få tugga (hade längtat efter knäckebröd) och få smaka på andra smaker så var det lite kämpigt. Jag blev fort mätt och hade en del ont. Lite klurigt att få i mig det jag skulle. Jag hann knappt riktigt vänja mig vid purén förrän det var dags för

riktig mat och vecka 3. Det tyckte jag var jättesvårt. Jag började känna hunger och lågt blodsocker men hade svårt att tillfredsställa det. Det som förut (innan op) kunde åtgärdas med en banan t ex, tog lång tid att få till. Allt gick så långsamt och jag mådde mycket illa, ofta flera gånger om dagen. Jag hade svårt att anpassa tuggor och klunkar och kände ofta att det stod mig upp i halsen. Svårt också att veta vad jag kunde äta, det var jobbigt att allt liksom var en prövning - skulle det funka eller inte? Päron kan jag inte äta alls, visar det sig, jag kräks på en gång. En del gånger har jag kräkts frivilligt bara för att mat har stått mig upp i halsen och inte sjunkit undan fastän det kanske gått 30-60 minuter. Den här veckan hade jag också några gånger fruktansvärt ont i magen. Jag härdade ut och trodde att det inte var konstigt eftersom jag lärde mig att äta. När jag senare pratade med läkaren sa hon dock att hon tyckte jag borde åkt in akut och att jag definitivt skulle göra det om det hände igen. Så det tar jag med mig - smärta som ligger skyhögt på smärtskalan ska inte "härdas ut". Denna tredje vecka var jag ganska nedstämd, jag tyckte det var svårt att anpassa livet efter allt detta.

Men så plötsligt släppte allt. På helgen efter 3,5 vecka kände jag mig plötsligt "vanlig" igen. Och det har fortsatt. Jag äter ungefär varannan timme och det går jättebra. Jag sover bra och har inte ont. Och jag mår inte illa heller. Äntligen börjar jag känna att "jaha, det är det här alla pratar om". Att kunna äta och må bra.

Det är en konstig men skön känsla att få äta hela tiden och att få äta det som finns i kylen. I så många år har jag ofta tänkt att jag inte borde (men ätit ändå). Nu vet jag att jag borde och mår bra av att äta det. Jag äter fortfarande små portioner (högst 2 dl) men det funkar bra, jag klarar mig på det. På morgnarna är jag störthungrig och måste upp direkt men det har jag anpassat mig efter. Det känns skönt att ha "landat" i detta nu, nu hoppas jag det fortsätter så här.