Jag vet att jag inte ätit riktig mat mer än en knapp vecka, men jag tycker inte livet är så roligt just nu. Jag mår så ofta illa. Ungefär som att jag har blodsockerfall. Jag är extremt hungrig från sekunden när jag vaknar på morgonen, och inget känns någorlunda stabilt förrän kanske kl 18 på kvällen. Jag äter när jag ska men blir ändå tvärt hungrig och svimfärdig och illamående innan det är dags att äta (äter varannan timme). Och när jag är så svag när det är dags att äta är det verkligen en utmaning att äta långsamt. Jag vill ju bara må bra igen. Om jag jämför med före operationen, så är det ungerfär som när man väntat alldeles för länge med att äta, och äntligen får kasta i sig typ en banan eller en (mjuk) macka. Bara det att jag dels så klart äter långsamt (och inga mackor), och dels aldrig får känslan av att bra, nu blev det bra. Mätt blir jag, alltså att det tar stopp i magen, men jag är fortsatt svag och illamående. Det är skitjobbigt. Är det så här diabetiker har det?

Träffade dietisten igår och hon verkade inte oroad, så jag bör väl inte heller vara det. Hon upprepade bara att det kan ta lång tid innan man lärt sig allt, all mat, alla signaler. Men jag önskar jag kunde "lösa" det på något sätt. Komma på vad nyckeln är. Ibland äter jag precis lika som dagen innan, ändå mår jag dåligt. Nu t ex har jag druckit en smoothie till kvällsmellanmål, och mår illa efteråt. Även fast jag druckit smoothie flera gånger sedan op och det har gått bra. Vad beror det på liksom?

Igår hade jag dessutom en riktigt otäck upplevelse. Antar att jag dumpade, men vet inte av vad. Det kom nämligen när jag inte hade ätit på ett par timmar. Blev så sjukt kallsvettig och svag. Men samtidigt var det som att vara magsjuk, jag spydde ett bra tag (fast jag hade inget att spy upp) och allt jag i stunden önskade var att jag kunde få gå på toaletten och göra nr 2. Men det kunde jag inte, för jag är så väldigt hård i magen (antar att det är pga järntabletterna). Så jag darrade, svettades och mådde dåligt i ungefär 2-3 timmar. Sen somnade jag äntligen. Det var hemskt. Jag förstår att alla dumpar förr eller senare (hade så klart önskat senare), men jag har nog haft en förenklad bild av det också. Dels att man blir så trött att man somnar (hände inte), och dels att det är över på typ 20 min (var det verkligen inte). Och så trodde jag nog att det skulle komma direkt man ätit något, här var det ju flera timmar sedan. Jag låg och bad till gud att jag skulle få somna eller skulle lyckas gå på toaletten.

Det är tufft nu, minst sagt. Jag antar att jag om sex månader kommer vara "mig själv" igen, mig själv med op/gbp. Just nu känner jag inte min kropp alls och det mesta känns jobbigt.