Jag vet att jag inte ätit riktig mat mer än en knapp vecka, men jag tycker inte livet är så roligt just nu. Jag mår så ofta illa. Ungefär som att jag har blodsockerfall. Jag är extremt hungrig från sekunden när jag vaknar på morgonen, och inget känns någorlunda stabilt förrän kanske kl 18 på kvällen. Jag äter när jag ska men blir ändå tvärt hungrig och svimfärdig och illamående innan det är dags att äta (äter varannan timme). Och när jag är så svag när det är dags att äta är det verkligen en utmaning att äta långsamt. Jag vill ju bara må bra igen. Om jag jämför med före operationen, så är det ungerfär som när man väntat alldeles för länge med att äta, och äntligen får kasta i sig typ en banan eller en (mjuk) macka. Bara det att jag dels så klart äter långsamt (och inga mackor), och dels aldrig får känslan av att bra, nu blev det bra. Mätt blir jag, alltså att det tar stopp i magen, men jag är fortsatt svag och illamående. Det är skitjobbigt. Är det så här diabetiker har det?

Träffade dietisten igår och hon verkade inte oroad, så jag bör väl inte heller vara det. Hon upprepade bara att det kan ta lång tid innan man lärt sig allt, all mat, alla signaler. Men jag önskar jag kunde "lösa" det på något sätt. Komma på vad nyckeln är. Ibland äter jag precis lika som dagen innan, ändå mår jag dåligt. Nu t ex har jag druckit en smoothie till kvällsmellanmål, och mår illa efteråt. Även fast jag druckit smoothie flera gånger sedan op och det har gått bra. Vad beror det på liksom?

Igår hade jag dessutom en riktigt otäck upplevelse. Antar att jag dumpade, men vet inte av vad. Det kom nämligen när jag inte hade ätit på ett par timmar. Blev så sjukt kallsvettig och svag. Men samtidigt var det som att vara magsjuk, jag spydde ett bra tag (fast jag hade inget att spy upp) och allt jag i stunden önskade var att jag kunde få gå på toaletten och göra nr 2. Men det kunde jag inte, för jag är så väldigt hård i magen (antar att det är pga järntabletterna). Så jag darrade, svettades och mådde dåligt i ungefär 2-3 timmar. Sen somnade jag äntligen. Det var hemskt. Jag förstår att alla dumpar förr eller senare (hade så klart önskat senare), men jag har nog haft en förenklad bild av det också. Dels att man blir så trött att man somnar (hände inte), och dels att det är över på typ 20 min (var det verkligen inte). Och så trodde jag nog att det skulle komma direkt man ätit något, här var det ju flera timmar sedan. Jag låg och bad till gud att jag skulle få somna eller skulle lyckas gå på toaletten.

Det är tufft nu, minst sagt. Jag antar att jag om sex månader kommer vara "mig själv" igen, mig själv med op/gbp. Just nu känner jag inte min kropp alls och det mesta känns jobbigt.

Så kom första spyan. Åt ett päron och det var tydligen för stort/för mycket. Konstigt nog dröjde det typ en halvtimme innan jag började må dåligt. Oh well, live and learn...

Känslan av att ha mat i kylen igen och att faktiskt få äta den - enorm. Alla år av borden och inte borden, och all tid på soppor med tom kyl. De är över! Nu äter jag gott men lite och njuter av det. Har dessutom börjat känna lite hunger och aptit igen, och det känns fantastiskt.

Igår försökte jag äta lite puré samt en knäckemacka. Det gick bra när jag åt (åt soppor/flytande resten av dagen) men senare på kvällen fick jag så himla ont i magen. Är det vanligt? Hoppas det inte är något konstigt i alla fall. Känns som en utopi att jag så småningom ska kunna äta vanlig mat!

Stoppa pressarna! Jag börjar idag, dag 6, faktiskt känna något som liknar hunger igen. Känns jävligt bra :) Ser fram emot att få äta knäckemacka imorgon!

Nu har fyra dagar gått efter operationen. Första dygnet sov jag nästan hela tiden. Andra dygnet hade jag rätt mycket ont, men var uppe ibland. Fick i mig kanske 800 ml vätska men blev sedan så mätt att det gjorde ont. Jag fick ligga kvar två nätter eftersom de tydligen fick sy mina tarmar lite extra, men på lördagen var jag så pass pigg att jag kunde åka hem. SKÖNT.

Det är skönt att det är gjort nu och att allt gick bra. Men det har varit väldigt tuffa första dygn. Jag har varit rätt melankolisk (rätt väntat, iofs, med ett så stort ingrepp - dessutom frivilligt). Och haft en del ont. Men mest av allt har jag haft svårt att få i mig all vätska jag ska peta i mig varje dygn. Vad jobbigt det är! Är mätt och uppblåst precis hela tiden. Varje gång jag "ätit" något måste jag lägga mig raklång och sträcka ut kroppen. Kan inte förstå att jag ska kunna äta mat om ett par veckor.

Men jag antar att det här är normalt. Eftersom jag inte kan spola fram tiden får jag försöka hålla ut. Tids nog är även den här första tiden över.

Operationen gick bra. Återhämtningen går trögt men idag har jag varit uppe lite och börjat smutta på lite yoghurt.

D-day

Phu, det gick vägen. Sköterskan var tveksam, men hon frågade en läkare och den tyckte att det var ok. Så nu håller jag på att packa väskan och städar lite här hemma. Ska vara där 7.30 imorgon. Är nervös, men har bestämt mig för att det kommer att gå bra.

Vi hörs på andra sidan!

2 dagar kvar till op och jag är skitnervös för att 1. jag inte ska ha gått ner tillräckligt för att godkännas för op, 2. inte hinna med allt jag måste göra på jobbet och 3. jag börjar bli nervös över op samt lite ledsen. It came to this, liksom. Skära och flytta om i kroppen.

Börjar förstå varför alla poängterar att det inte bara är en kroppslig förändring detta utan även en mental.

Mvh skör