I torsdags var det fyra veckor sedan min operation och äntligen känner jag att jag har balans i kroppen igen. Det har varit tuffa veckor och varken matlust eller ens blogg-/datorlust har funnits.

Första dagarna var ungefär som jag väntat, jag var enormt trött och hade ont. Det gick dock över rätt snabbt, den där första "operationssmärtan". Att gå in på flytande föda vecka 1 gick ganska smärtfritt, för varje dag fick jag i mig lite mer och till slut var jag uppe i den mängd jag skulle. Jag var aldrig hungrig och blev ofta väldigt mätt, fick lägga mig raklång på sängen och sträcka ut magen. Jag sov bra men var rätt matt på dagarna, det kändes att jag var nyopererad.

2:a veckan gick jag in på puré och även om det var gott att få tugga (hade längtat efter knäckebröd) och få smaka på andra smaker så var det lite kämpigt. Jag blev fort mätt och hade en del ont. Lite klurigt att få i mig det jag skulle. Jag hann knappt riktigt vänja mig vid purén förrän det var dags för

riktig mat och vecka 3. Det tyckte jag var jättesvårt. Jag började känna hunger och lågt blodsocker men hade svårt att tillfredsställa det. Det som förut (innan op) kunde åtgärdas med en banan t ex, tog lång tid att få till. Allt gick så långsamt och jag mådde mycket illa, ofta flera gånger om dagen. Jag hade svårt att anpassa tuggor och klunkar och kände ofta att det stod mig upp i halsen. Svårt också att veta vad jag kunde äta, det var jobbigt att allt liksom var en prövning - skulle det funka eller inte? Päron kan jag inte äta alls, visar det sig, jag kräks på en gång. En del gånger har jag kräkts frivilligt bara för att mat har stått mig upp i halsen och inte sjunkit undan fastän det kanske gått 30-60 minuter. Den här veckan hade jag också några gånger fruktansvärt ont i magen. Jag härdade ut och trodde att det inte var konstigt eftersom jag lärde mig att äta. När jag senare pratade med läkaren sa hon dock att hon tyckte jag borde åkt in akut och att jag definitivt skulle göra det om det hände igen. Så det tar jag med mig - smärta som ligger skyhögt på smärtskalan ska inte "härdas ut". Denna tredje vecka var jag ganska nedstämd, jag tyckte det var svårt att anpassa livet efter allt detta.

Men så plötsligt släppte allt. På helgen efter 3,5 vecka kände jag mig plötsligt "vanlig" igen. Och det har fortsatt. Jag äter ungefär varannan timme och det går jättebra. Jag sover bra och har inte ont. Och jag mår inte illa heller. Äntligen börjar jag känna att "jaha, det är det här alla pratar om". Att kunna äta och må bra.

Det är en konstig men skön känsla att få äta hela tiden och att få äta det som finns i kylen. I så många år har jag ofta tänkt att jag inte borde (men ätit ändå). Nu vet jag att jag borde och mår bra av att äta det. Jag äter fortfarande små portioner (högst 2 dl) men det funkar bra, jag klarar mig på det. På morgnarna är jag störthungrig och måste upp direkt men det har jag anpassat mig efter. Det känns skönt att ha "landat" i detta nu, nu hoppas jag det fortsätter så här.

Jag vet att jag inte ätit riktig mat mer än en knapp vecka, men jag tycker inte livet är så roligt just nu. Jag mår så ofta illa. Ungefär som att jag har blodsockerfall. Jag är extremt hungrig från sekunden när jag vaknar på morgonen, och inget känns någorlunda stabilt förrän kanske kl 18 på kvällen. Jag äter när jag ska men blir ändå tvärt hungrig och svimfärdig och illamående innan det är dags att äta (äter varannan timme). Och när jag är så svag när det är dags att äta är det verkligen en utmaning att äta långsamt. Jag vill ju bara må bra igen. Om jag jämför med före operationen, så är det ungerfär som när man väntat alldeles för länge med att äta, och äntligen får kasta i sig typ en banan eller en (mjuk) macka. Bara det att jag dels så klart äter långsamt (och inga mackor), och dels aldrig får känslan av att bra, nu blev det bra. Mätt blir jag, alltså att det tar stopp i magen, men jag är fortsatt svag och illamående. Det är skitjobbigt. Är det så här diabetiker har det?

Träffade dietisten igår och hon verkade inte oroad, så jag bör väl inte heller vara det. Hon upprepade bara att det kan ta lång tid innan man lärt sig allt, all mat, alla signaler. Men jag önskar jag kunde "lösa" det på något sätt. Komma på vad nyckeln är. Ibland äter jag precis lika som dagen innan, ändå mår jag dåligt. Nu t ex har jag druckit en smoothie till kvällsmellanmål, och mår illa efteråt. Även fast jag druckit smoothie flera gånger sedan op och det har gått bra. Vad beror det på liksom?

Igår hade jag dessutom en riktigt otäck upplevelse. Antar att jag dumpade, men vet inte av vad. Det kom nämligen när jag inte hade ätit på ett par timmar. Blev så sjukt kallsvettig och svag. Men samtidigt var det som att vara magsjuk, jag spydde ett bra tag (fast jag hade inget att spy upp) och allt jag i stunden önskade var att jag kunde få gå på toaletten och göra nr 2. Men det kunde jag inte, för jag är så väldigt hård i magen (antar att det är pga järntabletterna). Så jag darrade, svettades och mådde dåligt i ungefär 2-3 timmar. Sen somnade jag äntligen. Det var hemskt. Jag förstår att alla dumpar förr eller senare (hade så klart önskat senare), men jag har nog haft en förenklad bild av det också. Dels att man blir så trött att man somnar (hände inte), och dels att det är över på typ 20 min (var det verkligen inte). Och så trodde jag nog att det skulle komma direkt man ätit något, här var det ju flera timmar sedan. Jag låg och bad till gud att jag skulle få somna eller skulle lyckas gå på toaletten.

Det är tufft nu, minst sagt. Jag antar att jag om sex månader kommer vara "mig själv" igen, mig själv med op/gbp. Just nu känner jag inte min kropp alls och det mesta känns jobbigt.

Så kom första spyan. Åt ett päron och det var tydligen för stort/för mycket. Konstigt nog dröjde det typ en halvtimme innan jag började må dåligt. Oh well, live and learn...

Känslan av att ha mat i kylen igen och att faktiskt få äta den - enorm. Alla år av borden och inte borden, och all tid på soppor med tom kyl. De är över! Nu äter jag gott men lite och njuter av det. Har dessutom börjat känna lite hunger och aptit igen, och det känns fantastiskt.

Igår försökte jag äta lite puré samt en knäckemacka. Det gick bra när jag åt (åt soppor/flytande resten av dagen) men senare på kvällen fick jag så himla ont i magen. Är det vanligt? Hoppas det inte är något konstigt i alla fall. Känns som en utopi att jag så småningom ska kunna äta vanlig mat!

Stoppa pressarna! Jag börjar idag, dag 6, faktiskt känna något som liknar hunger igen. Känns jävligt bra :) Ser fram emot att få äta knäckemacka imorgon!

Nu har fyra dagar gått efter operationen. Första dygnet sov jag nästan hela tiden. Andra dygnet hade jag rätt mycket ont, men var uppe ibland. Fick i mig kanske 800 ml vätska men blev sedan så mätt att det gjorde ont. Jag fick ligga kvar två nätter eftersom de tydligen fick sy mina tarmar lite extra, men på lördagen var jag så pass pigg att jag kunde åka hem. SKÖNT.

Det är skönt att det är gjort nu och att allt gick bra. Men det har varit väldigt tuffa första dygn. Jag har varit rätt melankolisk (rätt väntat, iofs, med ett så stort ingrepp - dessutom frivilligt). Och haft en del ont. Men mest av allt har jag haft svårt att få i mig all vätska jag ska peta i mig varje dygn. Vad jobbigt det är! Är mätt och uppblåst precis hela tiden. Varje gång jag "ätit" något måste jag lägga mig raklång och sträcka ut kroppen. Kan inte förstå att jag ska kunna äta mat om ett par veckor.

Men jag antar att det här är normalt. Eftersom jag inte kan spola fram tiden får jag försöka hålla ut. Tids nog är även den här första tiden över.

Operationen gick bra. Återhämtningen går trögt men idag har jag varit uppe lite och börjat smutta på lite yoghurt.

D-day

Phu, det gick vägen. Sköterskan var tveksam, men hon frågade en läkare och den tyckte att det var ok. Så nu håller jag på att packa väskan och städar lite här hemma. Ska vara där 7.30 imorgon. Är nervös, men har bestämt mig för att det kommer att gå bra.

Vi hörs på andra sidan!

2 dagar kvar till op och jag är skitnervös för att 1. jag inte ska ha gått ner tillräckligt för att godkännas för op, 2. inte hinna med allt jag måste göra på jobbet och 3. jag börjar bli nervös över op samt lite ledsen. It came to this, liksom. Skära och flytta om i kroppen.

Börjar förstå varför alla poängterar att det inte bara är en kroppslig förändring detta utan även en mental.

Mvh skör

Blir man lite dum i huvudet (läs: trögtänkt) av att gå ner i vikt? Förra veckan glömde jag pinkoden till mitt visakort (hade använt det tre minuter tidigare på pressbyrån), och nyss glömde jag vad min chef heter i efternamn.

Mvh tredje veckan på soppor

Äntligen har det lättat lite. De första dagarna var riktigt jobbiga. Men nu börjar kroppen vänja sig och jag är inte hungrig hela tiden.

Nu vill jag bara att tiden ska gå fort. Vill ha operationen gjord och börja mitt nya liv.

Livet på soppor

Dricka mycket, kissa mycket.

Inte tänka på mat inte tänka på mat inte tänka på mat inte tänka

Dags för flyt

Idag började jag mina 4 veckor på VLCD-soppor. Känns just nu som ett oöverstigligt berg, kanske världens högsta.

Alla andra gånger jag har gått på soppor har jag varit så motiverad. Nu är jag också motiverad men eftersom jag vet att jag ska opereras har jag så svårt att motivera mig till att inte äta. Hela vitsen med operationen är ju att jag inte ska behöva svälta mig själv mer.

Jag vet anledningen till sopporna och jag har ju klarat det förut så jag borde ju klara det den här gången också. Kan dessutom inte tänka mig nåt mer pinsamt än att komma till sjukhuset dagen innan op och inte ha klarat att gå ner i vikt.

Så jag kämpar på. Men fy fan vad jobbigt det är. Och dessutom just som det är påsk - nätet sväller över av bilder på påskmatsbord och fullproppade påskägg. Hu.

Idag fick jag träffa kirurgen och fick datum för operation. 3 maj. Jag var beredd på att det inte skulle gå så fort som jag hoppades på, men det var ändå jobbigt att sitta där och prata tider. Dels för att jag får vänta till maj, dels för att det blev på riktigt. Satt en lång stund i sjukhusentrén sedan och stirrade ut i luften. Nu blir det av, det är på riktigt. Men inte i april utan i maj.

Jag tycker det är så jobbigt att GBP verkar vara det värsta normalviktiga kan tänka sig som åtgärd mot övervikt. Skitjobbigt tycker jag det är. Det är så svårt att förklara. Hur förklarar man att man inte klarar att göra sig av med nästan 70 kg:s övervikt på egen hand? Att det inte är ett förhastat beslut? Att man kämpat mot och hatat sin kropp och sin övervikt i nästan ett helt liv? Att man faktiskt själv också tycker att det är otäckt och läskigt, men att man inte vet någon annan jävla utväg?

Jag önskar att jag kunde få alla att förstå. Just nu känner jag bara att jag inte vill förklara för någon mer, alls, någonsin. De kommer aldrig att förstå, de kommer alltid tycka att det är en så hemsk åtgärd.

Apropå att läsa på, kan verkligen, verkligen, rekommendera det här forumet. Otroligt givande läsning, om allt man kan fundera på gällande GBP.

Jag har haft mötet med diabetesläkaren på St Göran, det var förra veckan. Det gick bra tycker jag, hon var vettig och vi hade ett bra samtal. Alla mina blodprov och världen såg bra ut, skönt! Vi pratade mycket om min "historia" och om vad jag gjort tidigare för att gå ner i vikt osv. Jag tycker själv att jag landat rätt bra i mig själv och inte längre äter för annat än energi och att stilla hunger, jämfört med hur jag åt som yngre. Hon höll med och sa att jag hade kommit långt och att operation kunde hjälpa mig bra. Hjälpa mig att få en kickstart på mitt nya liv. Jag håller med. Jag har konstaterat att det är så här jag ser ut nu, och att jag måste gå ner i vikt. Operationen känns som det rätta verktyget för mig.

På måndag (26 mars) ska jag träffa kirurgen för konsultation. Om det blir grönt ljust där så återstår att få datum för op, och att träffa dietisten innan dess.

Är så inställd på detta nu. Har tänkt på det över ett år och läst på allt jag kan hitta. Vill bara att det ska bli av nu, väntan är jobbig även om den faktiskt inte varit särskilt lång. Remissen från VC skrevs ju så sent som den 1 februari.

Jag har nu börjat flyta. Jag har inte fått tid för op än, men vet att jag måste flyta 4 veckor innan eftersom jag har över BMI 45. Och eftersom jag vet att det ändå ska flyta, tänkte jag att det var lika bra att börja idag. Det måste ändå göras, och kilon måste ändå bort. Men jag hade glömt bort hur jobbigt det är första dagarna. Huuu. Usch, är så otroligt hungrig. Det går ok, men jag känner mig svag och har svårt att koncentrera mig på jobbet.

Jag har nu varit på infomöte på St Görans. Det var ett möte fullproppat med information. Jag saknar ändå den kritiska delen lite, det är mycket prisande av metoden. Som förvisso verkar väldigt framgångsrik, men som ju samtidigt är väldigt riskfylld.

Jag tänker mycket på hur lite man vet om framtiden, hur GBP-opererade har det efter 30 år, 50 år. Det vet vi inte än eftersom det är en relativt ny metod. Jag kan mycket väl tänka mig att investera ett flertal år för att äntligen bli normalviktig och hälsosam, men har så svårt att veta hur det här kommer påverka mitt liv om tio, tjugo år. Kanske inte alls? Som vanligt vore det skönt med svar på förhand.

Men det lutar åt operation. Jag tycker det är så himla läskigt, men ser ärligt talat inte någon annan utväg.

Återbesök till kirurgen om några veckor.

GBP

Den 1 februari bad jag min vårdcentral om en remiss till St Görans sjukhus för en GBP.

Jag vet inte mer än så. Jag var så jävla nervös och känner mig modig som ens vågade fråga.

Nu försöker jag läsa på så mycket jag kan. Det slår mig att alla är så positiva. Alla tappar suget efter godis och onyttig mat, så det är inte svårt att undvika. Alla har lite ont i magen ibland men inte värre än så. Och har man ont i magen så bara är det så, en del av att vara opererad. Men hur lever man med det? Hur lever man med smärta, toabesök och andra komplikationer? Jag skulle så gärna vilja läsa någon som har både positiva och negativa erfarenheter.

Visst, de som opereras har redan fattat beslutet och är säkra på att det är rätt beslut för dem. Men det kan väl inte bara vara en dans på rosor för det?

Mvh osäker